Det började egentligen med en TV-serie. Närmare bestämt Hart of Dixie, som utspelar sig i den fiktiva staden Blue Bell, Alabama. Den innehåller inte bara en söt historia, det osar av den amerikanska söderns kultur, mat och sättet att vara på. Och så all bra musik. Country. Därifrån plockade jag upp låten Lance’s song med Zac Brown Band. I höstas letade jag upp Zac Brown Band på Spotify och en ny värld öppnade sig. Jag har inte haft ett sånt insnöande på många år, inte sen Billy Joel för typ 10 år sen. Jag lyssnade enbart på ZBB varenda ledig minut i flera månader, och när det skulle släppas konsertbiljetter till ny turné frågade jag Espen om vi inte skulle gå, han sa såklart ja (- som han alltid gör), så jag köpte biljetter till konserten i Charlotte, North Carolina. Tänk vad musik kan ta en till oväntade platser! Vi hade redan pratat om att bila genom den amerikanska södern, men konsertbiljetterna blev startskottet och det andra fick planeras runt det.

Zac Brown Band är alltså ett 8-mannaband med frontfiguren Zac Brown på sång och gitarr. Från Atlanta, Georgia, men nu boendes i Nashville, Tennesse. De har sina rötter i countryn, men med influenser av rock, bluegrass och reagge.

Så var dagen äntligen här. Vi lämnade Virginia Beach på förmiddagen och körde non-stop till Charlotte på 5 timmar och 15 min. Checkade in på hotellet vid halv fyra på eftermiddagen, lämnade bagaget och åkte till arenan. Hämtade ut biljetterna, sen åkte vi och käkade middag. Sen tillbaka till arenan – PNC Music Pavilion. Jag lovar att vi var de enda icke-amerikanerna där. Det var tätt mellan cowboyhattarna och cowboybootsen.

Först var det förbandet Moon Taxi. Sen var det dags för Zac Brown Band. Det började bra, och bitvis var det helt jävla sjukt bra. Men så… Oändlighets långa gitarrsolon, hårdrock och covers. Hur kan ett band som släppt så pass många skivor ägna så mycket tid åt covers? Har nog aldrig varit på en konsert som tidvis är så bra att man vill grina, för att så slå om och vara så dåligt att man vill grina.