Idag började vi dagen med att köra upp och ner Music Row ett antal gånger. Man kan ju verkligen undra varför man väljer att ägna tid åt det, och för att vara helt ärlig – på en skala från 1-10 på nördighet skulle jag vilja klassa det som relativt stark 10a. MEN, Music Row är hjärtat i underhållningsindustrin här i Nashville. Längs 16th- och 17th Avenue ligger skivbolag, inspelningsstudior, musiklicensiering, radiostationer och mycket, mycket annat. Anledningen till att vi lärt oss det är Lacy J. Daltons hit 16th Avenue från 1982.
Här sitter vi alltså i bilen och jag får stackars Espen till att köra upp och ner på dessa två enkelriktade gator om och om igen, så att jag kunde ta bilder på hus och skyltar! Ha, man har inte roligare än man gör sig.

Och precis som Dalton sjunger är gatan verkligen uneventful, quiet and discreet. Verkligen oansenlig, ja nästan tråkig. Men så åker man förbi RCA Studio A där bland annat Dolly Parton, Wille Nelson och Charlie Pride spelat in skivor, eller Colombia Records Studio A där Bob Dylan, Simon & Garfunkel, Johnny Cash och George Jones (för att nämna några) spelat in skivor. Jag menar KOM IGEN!

På min lista över saker jag vill se och göra i Tennessee står det ”Grand Ole Opry show?” Efter att vi var på den guidade turen i tisdags bestämde vi oss för att boka biljetter till en kväll, och ikväll var det dags. Kvällen började med Jeannie Seely som uppträtt i det här radioprogrammet över 5000 gånger. Mycket imponerande. Av de åtta artisterna/banden som spelade/uppträdde kände vi igen ett! Restless Road spelade tre låtar, bland annat Growing Old with You som vi har lyssnat mycket på.
Verkligen alla typer av country och deras sub-genrer får vara med på Grand Ole Opry. Ikväll var det stand up, blues-country, pop-country, western, ja lite av allt.. Och så ett band som hette The French Family Band som vi aldrig hade hört talas om. Det är en familj bestående av far och mor och deras mellanson, från Australien och Nya Zeeland. De flyttade till Nashville för fyra år sedan och gjorde sin Grand Ole Opry-debut ikväll. Och i sann amerikansk anda var det så rörande att jag började grina! De framförde en låt som hette 1945 och fick stående ovationer. Det var alltså så otroligt mäktigt!

Tänker att de flesta känner igen den här scendekoren, vare sig man vill eller inte…

Ett smakprov av Restless Road

The French Family Band

Kvällen avslutades storartat med Riders In The Sky. Även här kan jag bjuda på ett smakprov (får väl vara såpass ärlig och säga att det inte riktigt är min kopp av te, men det är kul att det finns något för alla!)

Såhär glada är man när man är på Grand Ole Opry!

Som extramaterial linkar jag till låten 1945 som The French Family Band framförde. Den handlar om att deras pappa/farfar får in Grand Ole Opry på radion i Australien för första och enda gången 1945 på grund av att atombomberna som föll över Japan ändrade radiovågorna . Han älskade countrymusik och förde det vidare till nästa generationer. De drömde om att en dag stå på scen på Grand Ole Opry – och ikväll var det dags! (Är det konstigt att man grinar, liksom?)